jag tänker på dig pappa...
Har suttit på Facebook och kollat massa gamla kort.
Nostalgi.
Hela min dator raderades för ett tag sen, alla bilder försvann.
Gud va' bra att folk är så bra på att lägga ut bilder på kompissajten
så man får tillbaka lite minnen!
Har suttit i telefon med mamma i nästan två timmar.
Det är allt bra att ha en liten mamma ibland.
Hon hade vart på en föreläsning idag som hon tyckte var jättebra.
Han tog upp det här med sorg, och hur den kommer i olika faser.
Vi pratade lite om det, och det kändes skönt.
Jag förlorade min lilla pappa för snart fyra år sedan, och har
inte riktigt bearbetat det på bästa sätt.
Har helt enkelt fastnat.
Men nu har jag tagit tag i det, mycket i och med att jag flyttade
hit till Göteborg och att jag har kapat banden med Stockholm.
Det sjuka är att det inte går en enda dag utan att jag saknar honom eller
tänker på honom.
Fast, det kanske är normalt.
Han dog i cancer, eller tynade bort är nog rätta ordet.
Jag tyckte att det gick fort.
Nio månader efter att han hade fått diagosen cancer dog han.
Jag hann liksom aldrig förstå hur sjuk han var, och en dag hade hela livet ändrats
och jag ändrade mina prioriteringar totalt.
Samtidigt är det kanske bra att redan vid 23 års ålder få en inblick i
vad livet är värt.
Ibland saknar jag den jag var innan allt hände;
en glad tjej med framtiden för sig.
Känns som en annan person som man brukade umgås med.
En gammal vän man inte sett på länge.
Hon som levde livet och aldrig trodde att det skulle ta slut.
Men det gör det, ibland fortare än vad man tror,
så det är nog viktigt att ta vara på varje dag.
Så, ta vara på de där små ögonblicken i vardagen;
våren som kommer, vännerna som ringer och skratten för ingenting.
Det är de små sakerna som betyder någonting.
Godnatt
Carpe Diem
Jag är här om det är nåt :)
Ibland är det bra att stanna upp och tänka igenom varför man springer i sitt ekorrhjul. Som Ramona så klokt säger: "carpe diem", fånga dagen och gör något bra, gör någon eller dig själv glad.
Det är ju oftast så man tar allt och alla för givet, men allt är inte för evigt, man ska absolut leva som att denna dagen var den sista, tyvärr lever man inte så, vissa dagar förpestar man sig egenom men att säga att man älskar någon en gång för mycket eller att ringa ett samtal för att de ska veta att man bryr sig om dem kan man absolut göra. att förlora någon är alltid svårt, kanske till och med svårare när det är någon utav sina förädrar, syskon eller barn, man får försöka leva vidare, de försvinner absolut inte tvärtom tror att de vakar över oss o leder oss rätt i livet fastän vi inte vet, man får helt enkelt leva utan dem fysiskt men i minnet finns de alltid kvar.
