Hemma igen,,,
Nu är jag hemma i Göteborg igen.
Totalt sönderriven med plåster på hela handen.
Så går det när man går emellan två stora katter som känner sig hotade.
Idag har jag druckit alldeles för mycket kaffe.
Stack till Ramona en sväng under eftermiddagen och sen vidare till min lilla farfar.
Han kom hem efter en sjukhusvistelse i förrgår.
Så tunn och lite virrig. Men han piggnade till efter en stund och vi hade riktigt trevligt.
Jag stack till Konsum och handlade åt honom, hemtjänsten hade inte hunnit
och jag tycker att min farfar ska ha mat hemma.
Innan jag skulle möta upp Totte vid Amborseröd åkte jag upp till pappas grav.
Det var tungt idag.
Imorgon är det exakt fyra år sen jag senast pratade med honom och på
tisdag är det årsdag sen han försvann.
Dessa dagar är jobbiga för man går igenom allt som hände minut för minut i huvet
och det gör att man upplever allt igen...
Min lilla pappa.
Vem hade kunnat tro att hans liv skulle blli så kort?
Varför fick inte han bli gammal och uppleva sina barbarn och sånt som hör till.
Det känns som han blev snuvad på vinsten efter allt jobb.
Det vi har kvar är minnen och en sten på en kyrkogård.
Trots att jag nu är 27 år så vill jag bara ha min pappa ibland,
som tex nu när jag skulle byta däck, fick impulsen att ringa honom och fråga.
En millisekund av att allt är som det var, sen kommer man på sig själv.
Men det är en vana... den kommer nog aldrig att försvinna.
Pappa och William i hans garage våren 2005.
Pappa..
Jag saknar dig...
Totalt sönderriven med plåster på hela handen.
Så går det när man går emellan två stora katter som känner sig hotade.
Idag har jag druckit alldeles för mycket kaffe.
Stack till Ramona en sväng under eftermiddagen och sen vidare till min lilla farfar.
Han kom hem efter en sjukhusvistelse i förrgår.
Så tunn och lite virrig. Men han piggnade till efter en stund och vi hade riktigt trevligt.
Jag stack till Konsum och handlade åt honom, hemtjänsten hade inte hunnit
och jag tycker att min farfar ska ha mat hemma.
Innan jag skulle möta upp Totte vid Amborseröd åkte jag upp till pappas grav.
Det var tungt idag.
Imorgon är det exakt fyra år sen jag senast pratade med honom och på
tisdag är det årsdag sen han försvann.
Dessa dagar är jobbiga för man går igenom allt som hände minut för minut i huvet
och det gör att man upplever allt igen...
Min lilla pappa.
Vem hade kunnat tro att hans liv skulle blli så kort?
Varför fick inte han bli gammal och uppleva sina barbarn och sånt som hör till.
Det känns som han blev snuvad på vinsten efter allt jobb.
Det vi har kvar är minnen och en sten på en kyrkogård.
Trots att jag nu är 27 år så vill jag bara ha min pappa ibland,
som tex nu när jag skulle byta däck, fick impulsen att ringa honom och fråga.
En millisekund av att allt är som det var, sen kommer man på sig själv.
Men det är en vana... den kommer nog aldrig att försvinna.
Pappa och William i hans garage våren 2005.
Pappa..
Jag saknar dig...
Kommentarer
Trackback
