De skrek mitt namn....

Det bidde de svarta... plus att jag snubblade

över ett par så fina kilklackade skoletter på... BIANCO!!

Skäms på mig!

Men de skrek mitt namn, och jag kände mig som askungen när jag satte på mig 36:orna som den gulliga expediten hämtade glatt åt mig.

Jag ska ju börja skolan och kan nu ha helt andra kläder.

Wiiiiii!

Jag kan ha snygga skor utan att dö av smärta i fötterna efter 10 h ståendes på ett hårt stengolv.

Skrev ut mitt schema igår.

Satt och kollade igenom mina veckor framöver och

började nästan grina av lycka.

Ja, jag vet, jag är blödig, men det ska bli så himla roligt!

Känns som att livet verkligen flyter nu!

WoW!

Idag kom högsta chefen in för att säga hej då till mig.

Han tackade för den här tiden och sa att jag hade gjort ett bra jobb och att om jag behövde jobb nångång så var det bara att ringa till honom.

Paff: Tack!

Han ska spela in en skiva och vill ha mig att ta hand om det runtomkring.

Jag sa att det kanske kunde bli mitt projektarbete,

men att jag inte kunde lova nåt.

Man blir väldigt glad att höra att man har jobbat på bra,

även om det har vart slitigt att pendla och vi inte alltid

har vart de bästa vänner han och jag.

Allt känns bara så bra!

David har tappat sin mottagning.

Han är nånstans i engelska kanalen nu.

Vi har inte hörts sen i tisdags, hade fått ett litet meddelande på msn inatt.

Han jobbar skift nu, och de ligger en timme bakom oss,

så det är svårt att pricka in.

Jag sover när han slutar, och jobbar när han har sin vila.

Men snart är han hemma igen... mitt hjärta!

David på stena...

Imorgon är min sista riktiga arbetsdag.

Helt galet vad fort ett år går.

På måndag ska jag bara gå bredvid den nya butikschefen och ha introduktion med henne.

Sen är det slut.

Åtta år på samma företag.

"It´s the end of an era"

Jag har kvittot till ett par av skorna här (Johanssons).