Men, oj och hoppsan!
Nu sitter jag ju här igen.
Känner mig lite som Carrie B i S&C, fast jag är inte lika cool,
men jag har nog ungefär lika många par skor.

Nu har nedräkningen på jobbet startat.
Bara två veckor kvar nu.
Det känns alldeles,,, alldeles... alldeles....
UNDERBART!

Äntligen börjar livet.
Det känns som att nu, NU är jag redo.
Jag har rest mig upp efter allt som har hänt.
Trodde aldrig att jag skulle må så här bra igen,
det är en personlig seger.
Jag har klarat av min största sorg i livet;
När pappa försvann.

Visst, jag saknar honom, men jag känner att jag kan hantera sorgen
och skratta åt alla minnen vi har.

Just nu kan inte livet vara så mycket bättre,
ja, David kan ju vara hemma, men annars så känns det
riktigt gött!!

Nä, dags att sussa.
Jag ska upp klockan sex imorgon, jobb jobb jobb.


Pappa och William i garaget 2005